Klass 8F - Del 1
Kategori: Klass 8F
Ett skolarbete som jag gjorde 2011. Vi fock se ett foto på en klass, välja en person och skriva om dennes liv. Delar upp det lite så det inte blir så långt :)
-
Det är en kylig torsdagsmorgon i början av oktober. Jag, Tina Törnqvist, står framför spegeln och gör mig i ordning inför skolfotografering.
”Randigt eller rutigt?” tänker jag högt för mig själv. Jag beslutar mig för att ta en randig topp och en kort vit kjol. Jag tar på mig mina favoritarmband, rufsar till mitt korta, blonda hår och sminkar mig lite snabbt. Jag kikar på klockan. Den är redan åtta! Jag rusar nerför trappan och hoppar över de sista tre stegen, drar på mig mina nya, röda sneakers och tar väskan över axeln.
”Hej då!” ropar jag innan jag stänger dörren och slänger mig på min gamla, rostiga damcykel.
”Glöm inte hjälmen Tina!” ropar min mamma efter mig.
Mamma och pappa är skilda. Pappa heter Olof och mamma heter Catarina. Mamma har en ny man, Göran. Han är väl okej som låtsaspappa. Mamma bor i ett villaområde en bit bort från Uppsala centrum. Pappa är ensamstående, jobbar mycket och bor i en liten lägenhet i centrum.
Jag cyklar så fort jag kan och sladdar in på Eriksbergsskolans skolgård. Emma, min bästa vän, står och väntar på mig vid cykelställen.
”Hej, Tina!” ropar hon glatt.
”Hej, Emma!” ropar jag tillbaka och ger henne en kram.
”De andra har redan gått in”, säger hon och nickar med huvudet åt gymnastiksalen.
”Men då går vi väl in då?” frågar jag och börjar gå mot salen.
Gymnastiksalen är helt förändrad. Ett vitt lakan är upphängt mot ena väggen. Framför lakanet står två bänkar i olika höjd.
”Så, så! Ställ er mot väggen allihop! Kom igen nu!” ropar vår klassföreståndare Ingela.
Alla i klassen pratade och skrattade. Till sist stod alla tysta mot väggen och väntade på instruktioner från fotografen.
”Du kan ställa dig längst bak…” sade han. ”Och ni två också…”
En efter en blev vi uppradade på bänkarna. Emma och Åsa låg på nedersta raden i knät på ett par killar i klassen. Till slut var det bara fyra tjejer kvar.
Fotografen pekade på oss. ”Ni kan sätta er framför på golvet, tjejer”, sade han och pekade på golvet framför raderna.
Ett svagt ”klick” hördes från kameran.
”Då var det klart!” sade fotografen glatt. ”Nu kan ni gå.”
Efter ungefär två veckor fick vi hem skolfotot i brevlådan. Så bra det blev!
Jag sparade skolfotot längst ner i en skrivbordslåda, för att kunna ta fram det senare i livet och skratta åt tiden i åttan.