Det är en varm, solig dag i mitten av juni. Det är dags för mig att ta studenten. När klockan slår elva öppnas portarna och vi springer ut. Klockan tio sitter alla i klassrummet och väntar på klassföreståndaren. Nervositeten känns i luften. Många ser sig nervöst omkring och många samtal är svåra att förstå. När vår klassföreståndare, Mats, kliver in i rummet tystar alla och tittar framåt.
”Idag är det er stora dag!” säger han och slår ut med armarna. ”Idag ska ni ta studenten! Visa er glädje nu då!” fortsätter han. När vi förstår hur oroliga vi har sett ut brister vi ut i en rejäl skrattattack. Vi skrattar nog i tio minuter åt oss själva. Klockan närmar sig elva och Mats börjar prata igen.
”Om en kvart är det er tur att springa ut. Ta det försiktigt så att ni inte ramlar och ha det bra i livet”, säger han med en tår i ögat. ”Ta hand om er.”
En kvart senare slås dörrarna upp. Jag springer i blindo. Alla i klassen skriker och hoppar av glädje. Föräldrar, syskon, nära och kära står utmed vägen och applåderar. De kastar rosenblad över oss och man känner en doft av sommar. Solen värmer mina solbrända armar. Efter att vi sprungit ut letar vi upp våra familjer. Jag översållas av grattiskramar och presenter, rosor och gosedjur. Efter att ha blivit fotograferad ett antal gånger tackar jag för allt och klättrar upp på studentvagnen. Vagnen är pyntad med björkris, blåa och gula ballonger och blågula band. Vi åker genom hela Uppsala och sjunger glada sånger. Uppsala Nya Tidning fotograferar allt stoj och stim. Det är nog en utav de bästa dagarna i mitt liv.
Året är 1997 och jag har precis fyllt 26 år. Det är en kylig morgon i mitten på mars och jag är på väg till jobbet. Jag går förbi både Universeum och Scandinavium, springer över vägen och ökar på stegen mot min arbetsplats. Jag jobbar som kläddesigner i Göteborg och designar kläder till många olika klädkedjor, både i Sverige och utomlands. Min arbetsplats är ett ganska stort kontor i ett 24 våningar högt hus med många fönster. Det ligger på våning 24. Jag har ett stort fönster utmed ena väggen och därifrån kan jag se ungefär halva Göteborg. Mitt kontor har vitt tak och på de vita väggarna har jag hängt upp olika designer och inspirationsbilder. Jag har ett vitt skrivbord som står ungefär en meter från fönstret, stolen är ställd så att jag kan se den underbara utsikten. På skrivbordet ligger papper där jag har börjat skissa och där står en stor datorskärm. I ena hörnet står mitt staffli, som jag fick på julafton, 1991. I rummet känner man en svag doft av citron.
Många kända svenska designers har sina kontor på 24:e våningen. Både manliga och kvinnliga, det finns de som designar skor, de som designar kläder och de som designar möbler och inredningsartiklar.
Jag ställer min cappucino på skrivbordet och hänger jackan och halsduken på den svarta klädhängaren. Jag startar datorn och smuttar på kaffet. Jag tittar ut genom fönstret och värmer händerna på kaffekoppen. Idag ska jag börja designa höstkollektionen till H&M. Klänningar, stickade tröjor, byxor, kjolar, toppar… Allt ligger i mina händer. Men det är det som är så häftigt, att det är jag som har designat höstkollektionen för damer till H&M.
Jag börjar rita på en stickad kofta. Koftan är randig i marinblå och brun, den har långa smala ärmar och knappar fram i guld. Jag tar en snabb titt på klockan och ser att jag måste gå på en konferens. Jag plockar snabbt ihop mina grejer och stänger av datorn. Konferensen är på 15:e våningen, i det stora konferensrummet. Jag slår igen dörren och småspringer mot hissen. I hissen möter jag H&M:s VD, Henrik.
”Hej”, säger jag andfått.
”Hej”, svarar Henrik.
”Jag har börjat rita på höstkollektionen”, fortsätter jag.
”Så bra, jag kommer förbi på måndag och kollar”, säger Henrik och hissen stannar. ”Vilket kontor var det du hade?”
”Nummer 14 på våning 24, det står Tina Törnqvist på dörren. Vi hörs!” Jag går ut ur hissen och skyndar mot konferensrummet.
Konferensen handlar om framtidens design i inredning och kläder. Det är mycket intressant och vi får diskutera i grupper om vad vi tror kommer bli populärt i framtiden. I min grupp tror vi på starka färger och vida kjolar.
Efter konferensen är det dags att äta lunch. Lunchrummet är fyllt av designers som pratar om hur konferensen var. Det är många positiva kommentarer. Jag sätter mig på en tom stol och faller in i samtalet.
Hösten närmar sig och H&M:s höstkatalog har skickats ut. De har fått många beställningar och jag känner mig nöjd med min insats som designer. Själv får jag fem plagg gratis och självklart får jag en del av pengarna som H&M får in när de säljer mina kläder.
På min lediga dag ska jag och Emma shoppa.
attägenhet här i Göteborg.
.r Emma på Espresso House, hon ska bo hos mig tills hon hittar en egen lägenhet här i Göteborg.
.Jag tar spårvagnen till Nordstan och möter upp Emma på Espresso House. Hon ska bo hos mig tills hon hittar en egen lägenhet här i Göteborg.
”Hej Emma!” säger jag glatt och ger henne en kram. ”Hur är läget?”
”Toppen, jag har ju dig nu!” säger hon och ler.
Efter att vi har fikat går vi direkt till H&M. Emma vill se kläderna jag har designat.
”Åh, vilken fin kofta!” utropar hon när hon ser den marinblå och bruna, randiga koftan. Jag bestämmer mig för att hon ska få två av de plaggen som jag ska få av butiken, eftersom det är jag som har designat.
”Du, Emma. Du får välja två plagg, så får du dem gratis” säger jag till henne.
”Vad är det du säger!? Får jag två plagg gratis!? Åh, tack! Tack, Tina!” ropar hon glatt och kramar mig så hårt att jag tror att mina revben ska knäckas. ”Tack!”
Det är en varm höstdag och jag är ute och går med Max, min två år gamla dalmatiner. Telefonen ringer och jag sätter mig på en bänk i parken för att svara. Det är Tobias, min man.
”Hej älskling!” säger han.
”Hej!” svarar jag. ”Vad är det?”
”Jag ville bara säga att jag kommer hem tidigare idag, så vi kanske kan åka ut till Askim och fotografera?” Tobias är fotograf och jag brukar få vara modell. Han fotograferar ofta mina klädesplagg till olika klädkataloger.
”Jag det kan vi göra, jag går hem direkt. När kommer du hem?”
”Jag slutar om tio minuter, så jag är väl hemma och tjugo minuter eller något tror jag. Men du kan väl ta på dig den där nya höstkappan du designade?” frågar han.
”Javisst, jag tar ett par jeans till det. Kan du gå förbi Björns Foto och köpa ett nytt objektiv till mig, Tobbe? Du vet vilket jag vill ha.” Jag tycker också om att fotografera.
”Ja, det kan jag göra, älskling. Puss hej!”
”Puss!” Jag lägger på samtalet med ett klick och reser mig från bänken. Max tittar frågande på mig.
”Kom nu Max. Vi ska gå hem igen”, säger jag och reser mig från bänken och börjar gå hemåt.
Jag är 35 år. Lyckligt gift med min man Tobias Törnqvist, har en två år gammal dalmatiner som heter Max och jag bor i en nyrenoverad lägenhet i Göteborg. Jag jobbar som kläddesigner och designar kläder till många olika klädkedjor. Jag är Tina Törnqvist och jag har fortfarande kvar klassfotot från åttan.